Biobaserad
Det finns en beskrivning av hur hur man tillverkar plast, i stora drag, av råolja. Plast består till största del av kol (C), väte (H) och emellanåt även syre (O), kväve (N) och diverse halogener som klor (Cl), fluor (F) och jod (I). Alla dessa ämnen förekommer i olika kombinationer i naturen och för att tillverka plast kan man även starta med en biobaserad råvara (en växt till exempel) och sedan på kemisk väg landa i diverse olika polymerer. Både polymerer som är delvis biobaserade och de som är helt biobaserade. Många polymerer som traditionellt tillverkats i den petrokemiska industrin (fossilbaserade) kan även tillverkas av biobaserad råvara. Till exempel polyeten (PE) och polypropen (PP). Egenskaperna för den biobaserade versionen är identiska med egenskaperna för den fossilbaserade.
Det görs mycket för att komma från biobaserad råvara till funktionell plast idag och de exempel som nämnts ovan (PE och PP) finns tillgängliga i industriell skala. Den främsta kolkällan till biobaserad PE och PP är sockerrör.
Vad är finessen?
Anledningen till att biobaserad plast, oftast, har lägre klimatpåverkan är att nettomängden kol som släpps ut i atmosfären är lägre än för motsvarande fossila plast. En växt bildar sockerbaserade molekyler genom att använda koldioxid och vatten ur atmosfären och med hjälp av klorofyll så lagras solenergi i växten. Det samma hände för miljontals år sedan när växter och djur lagrade atmosfärens kol i stora mängder. Detta kol har sedan dess lagrat lagrat i jorden i form av naturgas, råolja och kol (t ex brunkol). När vi använder dessa resurser ökar vi vid produktens slutanvändning koldioxidhalten i atmosfären. Koldioxid är jämte metan den gas som påverkar jordens klimat mest med ökande temperatur som effekt.
Bionedbrytningsbar
En bionedbrytningsbar plast behöver inte vara biobaserad, men den är ofta det. Den kan alltså även vara fossilbaserad och ändå heta bionedbrytningsbar. Idag definieras nästan alltid en bionedbrytningsbar plast av vad som bryts ner i en industriell kompost på en viss tid.
I en industriell kompost låter man mikroorganismer bryta ner material i något förhöjd temperatur. Man samlar upp de gaser som produceras och använder dem till energiutvinning efter att de renats (energi till el och värme och energi till att driva fordon). Restprodukten blir en energifattig blandning som man ibland kan använda till jordförbättring inom lantbruket.
När man förbränner plast så utvinner man den inlagrade molekylens energi genom att i stora drag driva fotosyntesen baklänges (se ovan). Resultatet av förbränning blir koldioxid, vatten och energi för de polymerer som uteslutande består av kol och väte, till exempel polyeten och polypropen. Oavsett vilken väg man tar fram till energiutvinning så blir slutresultatet det samma, nämligen koldioxid, vatten och energi. Man kan vilja välja den ena eller andra vägen av olika anledningar, men vi kommer att behöva bli väldigt noggranna hur vi väljer att göra så att vi blir bättre på att välja den mest hållbara vägen. Se den principiella beskrivningen av de två huvudalternativen nedan.
Viktigt att ta med sig från denna sida
- biobaserad och bionedbrytningsbar är inte alltid, men kan ibland vara, samma sak
- nedbrytning (som t ex rötning) och förbränning slutar ofta med samma produkt